Många frågar om jag vet vad som ligger i magen och när jag säger att det är en flicka utbrister långt ifrån alla såklart men tillräckligt många för att det ska reta mig tydligen, "åhhh vad roligt, en flicka, då är du väl glad." "Perfect family" etc etc.
Jag tänker vadå, perfekt familj? Hade vi inte varit det om det varit en kille? Är definitionen av kärnfamilj fortfarande 2013 mamma, pappa, son, dotter? Förväntas jag vara gladare för att det är en flicka? Tänk om jag hellre ville ha en pojke till? Förväntas man som kvinna alltid innerst inne önska sig en flicka? Skulle vi blivit mindre lyckliga om det varit en kille till?
Det enda jag hoppas är att det ska vara en frisk rackare som vi får se växa upp till en lycklig vuxen människa. Det är det enda som spelar någon roll. Jag har full förståelse för de som önskar sig en det ena en det andra könet men där jag befinner mig mentalt just nu skulle jag aldrig ens våga. Lätt för mig att säga kanske någon tänker, som nu, om allt går väl, kommer ha en av varje, ja kanske. Barn är ingen självklarhet, det har vi fått lära den hårda vägen de senaste åren. Därför kan jag ärligt säga att det spelar ingen roll, vår familj kommer vara komplett hur den än kommer se ut i framtiden.
Varför tar jag då reda på könet om det inte spelar någon roll?
Som jag ser det, blir det lika stor överraskning när man än får veta. Jag är för nyfiken för att vänta när man kan få veta. Jag tål inte att läkaren skulle veta något som jag inte vet. Jag har lättare att knyta an till barnet redan i magen om jag vet lite mer om vem det kan vara.
Är det inte spännande vad folk kan slänga ur sig utan att riktigt tänka på vad de säger. De menar garanterat inget illa och jag tar inte illa upp men det retar mig att folk är så köns fixerade.
3 kommentarer:
Hej Hanna!
Jag läser din blogg då och då, och just detta inlägg kan jag verkligen relatera till; det skulle lika gärna kunna vara mina ord och mina tankar!
Jag och min man har två döttrar, och när vi väntade vår andra dotter så visste vi att det var just en liten tös vi skulle få. Och precis som du så är jag alldeles för nyfiken (och med ett visst kontrollbehov skall erkännas) för att vänta på att få veta vem jag hade inneboende. Men vi höll bebisens kön hemligt och för oss själva.
Och samma slags kommentarer mötte oss; "Visst vore det roligt med en pojke så att ni får en av varje!"; den schablonbild av en perfekt familj på fyra personer; mamma, pappa, dotter och son. Så starkt förankrad hos somliga.
Och var och en har rätt till sin egen åsikt, men det är ofrånkomligt att fråga sig om det är omodernt att främst se till barnets hälsa och att allt går bra hellre än att försöka uppnå en familjekonstellation som känns aningen förlegad...?
All lycka och välgång önskar jag dig/er!
Med vänliga hälsningar Malin
Så bra skrivet... Dina reflektioner över vad som sker i livet är både starka och raka.
Det är mod och styrka.
Det du beskriver här tror jag många känner igen sig i, när vår älskade Johan kom till världen, fick vi ofta höra att vi fått "önskebarnen", eftersom vi hade en lika älskad dotter.
Precis som om inte vilket kön som helst skulle vara ett "önskebarn" ???
Kram / Mamma@Pappa.
Jag håller med dig fullt ut. Vi har två pojkar som är alldeles underbara.
Vi ville oxå veta könet innan inte för att vi önskade oss ett speciellt kön utan bara vansinnigt nyfikna. Så från v20 fick vi medlidsamma blickar och kommentarer som; va synd men ni får väl försöka igen och skaffa nr3. Va f-n folk är inte kloka.
Skicka en kommentar