Tårar

Idag har inte ett öga varit torrt, inget av mina två i varje fall. Maken har åkt igen och ni vet ju vid det här laget vad jag känner inför det, nu är det dessutom nästan tre veckor tills vi ses och det känns på tok för länge. Så med dessa himla gravidhormoner som grädde på moset gör inte saken bättre vill jag lova. Mina katastroftankar har tagits till helt nya  nivåer(eller egentligen inte, de var ungefär samma när jag ammade.) De sista dagarna har varit riktigt sorgsna, ni skulle inte tro att jag var klok om ni visste, helt insnurrad i mina egna tankar, har svårt att ta mig ur dem. Men nu när jag är ensam får jag ta mig i kragen för både min och Iggys skull. Långa promenader, få igång endorfinproduktionen brukar funka bra som start.

Så behöver min hjärna vila från alla jobbiga tankar som jagar mig, och ni vet hur min hjärna vilar. Tänka på ytligheter. De närmaste dagarna kommer bli en bonanza i det enkla i livet. Hoppas ni är med.

Tur att jag har de bästa grannarna och brorsan i världen, de vet hur jobbigt jag har det just nu, stöttar, peppar och är glada. Det gillas skarpt älskade ni!

Förhoppningsvis får vi även lite sällskap av Fru Z och barnen i veckan.