Man vet att man är småbarnsförälder

När liten vaknar 4,30 skriker, gapar och pekar med det knubbiga lilla fingret att han minsann ska ner inte in i mammas säng. Ska ha flaska och pekar på vagnen, jasså vi ska ut och gå nu så här vid fyra snåret, mysigt. Tur att det det inte regnar. Drar på mig en tröja över nattlinnet, när jag slår upp dörren är det precis vindstilla, solen stretar för att ta sig genom molnen, från stan hörs untzuntzuntz. Eh vänta nu hör jag basen från uteställena i stan? Och här går jag med barnvagn och tjockmage, hur gick det här till? Känns både avlägset och nära på samma gång. Saknar det, absolut inte men jag hade helt klart hellre legat i sängen än knatat runt i trätralllor, nattlinne och tjocktröja i kvarteret. Det var dock ganska mysigt att lyssna på de glada ropen och musiken, kände mig mindre ensam liksom.

Och tänk nu när vi sovit några timmar till, för han somnade om efter en halvtimmes promenad då är vi betydligt piggare än de som stod och dansade och sjöng till kl fem.