Helt ärligt vad gör man? Jag håller på att få fullständig panik. Han gnäller från morgon till kväll om det inte råkar hända något väldigt roligt som dagis eller nån kompis typ, då är han så glad och gullig. Hemma är allt no, no mamma, no pappa, no no no. Och så gnäll, gråt och skrik precis hela tiden. Det där gnället är det medfött? Hur har han annars lärt sig? Vi går ju inte runt och gnäller. Det äter sig in i min hjärna, kan få mig fullständigt ur balans. Dessutom måste jag under denna fruktansvärda tortyr visa honom att gnäll inte leder någonstans för om jag börjar hitta på en massa saker eller ger honom nåt för att sluta lär han ju sig det blixtsnabbt så blir det bara ännu värre.
Gnälliga barn är och har alltid varit bland det värsta jag vet. Har alltid tyckt att föräldrar till gnälliga barn måste misslyckats på nåt sätt, att de liksom visat att gnäll gör att barnen får som de vill. Nu förstår jag bättre. Men faktum kvarstår gnälliga barn är hemskt, jag kommer aldrig ge mig, gnäll ska ALDRIG löna sig, gnäll ska utrotas ur denna familj jag vet bara inte riktigt hur ÄN. Har testat det mesta tycker jag men inget hjälper. Är det en övergående fas eller är han en bortskämd gnällspik som utan konstant underhållning bryter ihop?
Tips nu snälla innan jag hoppar från balkongen typ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar