Jag har hört att man inte ska projicera sina egna rädslor på sina barn så idag när vi av en slump hamnade i strandbjörket vände jag inte utan gick rakt igenom trots att jag är livrädd för änder. Jag och farmor var ofta här när jag var barn och matade fåglarna, tills jag en dag blev attackerad av en hel drös änder sittandes i vagnen. Jag kommer så väl ihåg det och efter den dagen har jag inte kunnat ha en and närmare än 50 meter.
Men idag så tog jag då tjuren vid hornen och gick rakt igenom, skulle jag inte gjort. Tack o lov sov bebisen för annars hade han blivit förstörd för livet om man nu kan projicera sina rädslor på en 6 månaders. Jag stannade för att ta detta kort, det tog inte 2 sekunder så kom det fåglar från alla håll som trodde att jag hade mat, PANIK!!!! Sprang som en flaxande galning därifrån, aldrig mer, aldrig mer, måste han nödvändigtvis mata änder? Om så får han göra det med någon annan, jag går då aldrig dit igen, flygande råttor fy tusan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

2 kommentarer:
Haha, jag vet inte om du kommer ihåg hur rädd jag är för fåglar...Men jag säger så här, man behöver INTE mata änder! Linneparken är väldigt mycket bättre lekställe än Strandbjörket=)
Hoppas du har det skönt hemma i Växjö!
Kram Martina I
Huwa! Mata fåglar är överskattat... Det kanske inte är så konstigt att vi är många som inte gillar dem?
Majken två och ett halvt år visade mig stolt en fin skalbagge på Teneriffa. Det var självklart en kackerlacka, stor och "fin", som satt där utanför dörren till vårt semesterhus. I vanliga fall hade jag brutit ihop och checkat ut. Nu var det pokerface på, tänderna hårt sammanbitna samtidigt som mannen skrattar som en galning när jag snabbt tar bort M därifrån som inte fattar något <3
Skicka en kommentar